PLATE är ett forskningscentrum som utforskar och stärker måltidssektorns hållbarhet, konkurrenskraft och beredskap. Genom tvärvetenskaplig forskning och samverkan med nyckelaktörer från offentlig sektor, näringsliv och civilsamhälle utforskar PLATE barriärer, möjligheter och lösningar för en resilient måltidssektor.
Om din organisation är intresserad av att bli kärnpartner i PLATE kan du kontakta oss på info@plateresearch.org. PLATE samarbetar med aktörer från offentlig sektor, näringsliv och civilsamhälle. Beskriv kort hur din organisation kan bidra till PLATE:s mål, så guidar vi dig vidare i processen.
Kärnpartners är aktörer som är aktivt involverade i PLATE:s forskning och praktik, medan nätverkspartners är organisationer som bidrar med viktiga erfarenheter men inte nödvändigtvis är lika operativt engagerade. Vi ser gärna fler kärnpartners men har i dagsläget inga planer på att utöka antalet nätverkspartners.
PLATE:s forskningsresultat kommer att publiceras på webbplatsen. Prenumera på nyhetsbrevet där vi informerar om nya vetenskapliga publikationer. Du kan också delta i evenemang, workshops och seminarier som anordnas av PLATE för att få direkt kunskap om pågående projekt och resultat.
Under Aktuellt hittar du PLATE:s olika publikationer. Där presenteras pågående och avslutade aktiviteter, rapporter, poddar, event, kommenterande texter med mera.
Vi prioriterar samverkan med våra kärnpartners men är idén intressant kan vi också samarbeta i PLATE-labb med externa aktörer. Hör av dig till oss på info@plateresearch.org och berätta om din idé!
Du kan kontakta PLATE via kontaktformuläret på webbplatsen eller direkt via e-post till info@plateresearch.org, fler mejladresser finns även under Om PLATE.
Resiliens beskriver förmågan att hantera förändringar och utvecklas positivt. Resilienta måltider är sådana som stärker livsmedelsberedskapen, konkurrenskraften och hållbarheten inom måltidssektorn. De fem PLATE-principerna utgör ramverket och anger att måltiden ska vara god och uppskattad, miljömässigt hållbar, hälsosam, beredskapsbyggande och kommer från ansvarsfull produktion.
Sverige importerar en stor del av de livsmedel vi konsumerar, men importandelen säger inte så mycket om hur mycket näring som produceras i landet.
En stor del av importen består av produkter som kaffe, kakao, vin, ris, pasta samt olika frukter och grönsaker. Om importen minskade skulle kosten sannolikt bli mindre varierad, men det innebär inte automatiskt att den grundläggande tillgången på energi och näring skulle försvinna.
Rapporten Räcker maten? och relaterade analyser från svenska myndigheter visar att råvaruproduktionen i sig inte är den främsta begränsningen för livsmedelsberedskap.
Många delar av livsmedelssystemet är sårbara för störningar, till exempel:
energiförsörjning
tillgång till insatsvaror i jordbruket
lagerhållning
livsmedelsförädling
transporter och logistik
Om dessa funktioner störs kan det påverka livsmedelsförsörjningen även om råvaror finns.
Animalieproduktionens roll i livsmedelsförsörjningen är komplex. Den bidrar främst med produktion av fett och högkvalitativt protein. Samtidigt är produktionen störningskänslig och djuren konsumerar mer energi och protein i livsmedelsgrödor än de producerar i mjölk, kött och ägg.
PLATE-rapporten Räcker maten? pekar därför på att djurhållningens roll i beredskapen behöver vägas mot resursanvändning och störningskänslighet, och analyseras i ett bredare systemperspektiv.
Ja, sett till energi och centrala näringsämnen producerar Sverige mer än tillräckligt under ett normalår. Analysen visar att den svenska jordbruksproduktionen motsvarar ungefär 150–200 procent av befolkningens behov av energi och 200–250 procent av behovet av protein. För fett ligger produktionen på cirka 110–140 procent av behovet.
Det betyder inte att allt vi äter produceras i Sverige, men att den totala mängden energi, protein och fett från svensk produktion är större än vad befolkningen behöver.
En allmän ökning är en ineffektiv åtgärd. Ökad produktion kan vara motiverad i vissa fall, men rapporten visar att ökad produktion i sig inte automatiskt innebär ökad försörjningsförmåga.
Det framstår som mer angeläget att arbeta med robusthet i hela livsmedelssystemet, exempelvis infrastruktur, lagring, förädlingskapacitet och logistiska flöden.
